precis som med alla hjärtans dag

så är det bara fånerier.
drömmar, fantasier, nått märkligt hopp.
man hoppas på en känsla, den där känslan,
men finns den ens på riktigt?
eller är det bara en effekt av nån jävla
känslotrams film som man sett nån gång.

Eller är det en verklig känsla?
det finns ju dom som pratar om den,
om folk pratar om det då måste det va sant ju?
fast folk ljuger så mycket nu för tiden,
påstår att dom upplever vissa saker och känner
på ett visst sätt för att folk inte skall se
deras riktiga känslor, för tittar man bakom
fasaden så tycks dom flesta ha sina lik i garderoben.

Nej det är nog ingen riktig känsla,
vissa saker och även känslor är nog ihop diktade i ett manus,
inte baserade på verkliga händelser.

Smäll på fingrarna Josefine, sluta drömma och håll
dig till verkliga livet.

Jag är och förblir en fånge i mig själv, en fånge
som du fångat in och dömt till livstid.

Det kommer aldrig att spela någon roll vad jag gör
vad jag säger, vad jag skriver, hur jag än försöker
förmedla vad jag känner så kommer det aldrig
att ske tillbaka.

Precis som med korten man alltid önskat och som aldrig
kommer så startar aldrig den delen av livet.
den delen har du tagit och jag tycks aldrig kunna
vinna tillbaka den.

Dömd till livstid... tusen tack