i en annan värld lever jag ett annat liv, i den världen och i det livet så finns det inget helvete, i den världen och i det livet så vaknade jag upp ur mardrömmen. men jag är inte i den världen, lever inte det livet. i den här världen så finns det ett helvete, i den här världen vaknar jag inte upp ur mardrömmen. Jag skymtar ljuset från den andra världen, men mörkret i den här bygger den högsta mur jag någonsin sett.
i den andra världen och i det livet så försvann du aldrig, i den världen så väckte du mig, i den världen så stoppade du helvetet, men i den världen fick jag inte leva kvar, för det var även i den världen som jag blev kastad tillbaka till den här världen, det var även i den världen som vi inte var välkomna, det var även i den världen som vi inte dög, vi passade inte in, vi var inte tillräckligt bra.
och nu står vi här i den här världen och försöker på något sätt att göra om, göra rätt...få tillbaka den förlorade världen.
men är det kanske så att det som en gång blivit förlorat aldrig kommer tillbaka?
när är det dags att ge upp sökandet? det har gått så många år, och oddsen för att få tillbaka det förlorade är inte stora.
jag beskyller inte någon, och absolut inte dig, jag beskyller mig själv.
kanske om jag sagt något redan då så kanske det hade varit annorlunda nu...
eller om jag bara hade hållt mig gömd eller skrikit så högt jag bara kunde så kanske djävulen aldrig tagit min själ den där dagen och jag hade aldrig behövt dig då, för då hade du aldrig blivit min räddande ängel som skrämde bort djävulen....och sen slängde tillbaka mig till han.... nu går han inte längre att skrämma bort, nu står han där hela tiden och viskar i mitt öra, till och från så skriker han i mitt öra. alltid samma ord DU ÄR FUL, ÄCKLIG OCH VÄRDELÖS, DOM KOMMER ATT DÖ OCH DÅ ÄR DET DITT FEL!
Dom säger att djävulen kan inte göra mig något nu, så jag antar att alla andra lever i den andra världen, för i den här världen så ser jag han varje dag, jag hör han varje dag, jag känner lukten av han varje dag.
hur kommer man in i eran värld? hur river man den mörka muren? jag har försökt plocka ner den sten för sten i så många år nu, men han lägger tillbaka alla stenar som jag fått ner.
jag önskar så att man kunde vrida tillbaka klockan, att jag kunde få komma tillbaka till den tiden då det var vi tre och att jag aldrig förlorade er två en efter en. varje gång det har dykt upp nått i den här världen som stärker mig och som gör att jag orkar kämpa ännu hårdare så rycks det ifrån mig, under 2010 rycktes Sally, Alex, Triss och Nellie ifrån mig. under tidigare år så har Ina, Ludde, Big, Alice, Farmor och Molly ryckts ifrån mig.... är det som han sa? dom kommer att dö och då är det mitt fel? och ni rycktes på ett sätt oxå ifrån mig, eller ja en av er gick och den andra dog.
Ibland är jag så ledsen för att han inte tog hela mitt liv nån av dom där dagarna.
söndag 2 januari 2011
just nu så känns bara livet så surt,
jag försöker faktiskt göra mig hörd den här gången
men det spelar ingen roll hur mycket jag försöker
när det ändå inte är någon som lyssnar.
det är inte ens nån som försöker lyssna.
varje försök jag gör resulterar i att allt går åt helvete.
tänk om du visste hur långt jag har kommit och hur hårt
jag kämpar varje dag.
men vad spelar det för roll??
nej det spelar ingen roll..........
jag försöker faktiskt göra mig hörd den här gången
men det spelar ingen roll hur mycket jag försöker
när det ändå inte är någon som lyssnar.
det är inte ens nån som försöker lyssna.
varje försök jag gör resulterar i att allt går åt helvete.
tänk om du visste hur långt jag har kommit och hur hårt
jag kämpar varje dag.
men vad spelar det för roll??
nej det spelar ingen roll..........
söndag 17 oktober 2010
Sally & Alex
mitt hjärta lider....
det lider av saknad, saknaden efter er
som alltid har ägt mitt hjärta.
jag hatar mig själv för att jag inte klarade
av att skydda er. jag hatar mig själv för att
ni inte är här.
det gör så satans ont i hela mig.
varje natt så sitter jag härmed bilderna på
er framför mig och tårar som rinner och aldrig tar slut.
det lider av saknad, saknaden efter er
som alltid har ägt mitt hjärta.
jag hatar mig själv för att jag inte klarade
av att skydda er. jag hatar mig själv för att
ni inte är här.
det gör så satans ont i hela mig.
varje natt så sitter jag härmed bilderna på
er framför mig och tårar som rinner och aldrig tar slut.
fredag 16 juli 2010
det har startat igen, det har kommit igång riktigt ordentligt nu
och jag vet inte om jag klarar av att stoppa det den här gången
är så rädd för vad som kan hända om jag inte lyckas.
för jag tror att om jag inte lyckas stoppa det så förlorar jag allt.
men om jag förlorar det pga det så kanske jag aldrig har haft det heller?
och jag vet inte om jag klarar av att stoppa det den här gången
är så rädd för vad som kan hända om jag inte lyckas.
för jag tror att om jag inte lyckas stoppa det så förlorar jag allt.
men om jag förlorar det pga det så kanske jag aldrig har haft det heller?
måndag 31 maj 2010
precis som med alla hjärtans dag
så är det bara fånerier.
drömmar, fantasier, nått märkligt hopp.
man hoppas på en känsla, den där känslan,
men finns den ens på riktigt?
eller är det bara en effekt av nån jävla
känslotrams film som man sett nån gång.
Eller är det en verklig känsla?
det finns ju dom som pratar om den,
om folk pratar om det då måste det va sant ju?
fast folk ljuger så mycket nu för tiden,
påstår att dom upplever vissa saker och känner
på ett visst sätt för att folk inte skall se
deras riktiga känslor, för tittar man bakom
fasaden så tycks dom flesta ha sina lik i garderoben.
Nej det är nog ingen riktig känsla,
vissa saker och även känslor är nog ihop diktade i ett manus,
inte baserade på verkliga händelser.
Smäll på fingrarna Josefine, sluta drömma och håll
dig till verkliga livet.
Jag är och förblir en fånge i mig själv, en fånge
som du fångat in och dömt till livstid.
Det kommer aldrig att spela någon roll vad jag gör
vad jag säger, vad jag skriver, hur jag än försöker
förmedla vad jag känner så kommer det aldrig
att ske tillbaka.
Precis som med korten man alltid önskat och som aldrig
kommer så startar aldrig den delen av livet.
den delen har du tagit och jag tycks aldrig kunna
vinna tillbaka den.
Dömd till livstid... tusen tack
drömmar, fantasier, nått märkligt hopp.
man hoppas på en känsla, den där känslan,
men finns den ens på riktigt?
eller är det bara en effekt av nån jävla
känslotrams film som man sett nån gång.
Eller är det en verklig känsla?
det finns ju dom som pratar om den,
om folk pratar om det då måste det va sant ju?
fast folk ljuger så mycket nu för tiden,
påstår att dom upplever vissa saker och känner
på ett visst sätt för att folk inte skall se
deras riktiga känslor, för tittar man bakom
fasaden så tycks dom flesta ha sina lik i garderoben.
Nej det är nog ingen riktig känsla,
vissa saker och även känslor är nog ihop diktade i ett manus,
inte baserade på verkliga händelser.
Smäll på fingrarna Josefine, sluta drömma och håll
dig till verkliga livet.
Jag är och förblir en fånge i mig själv, en fånge
som du fångat in och dömt till livstid.
Det kommer aldrig att spela någon roll vad jag gör
vad jag säger, vad jag skriver, hur jag än försöker
förmedla vad jag känner så kommer det aldrig
att ske tillbaka.
Precis som med korten man alltid önskat och som aldrig
kommer så startar aldrig den delen av livet.
den delen har du tagit och jag tycks aldrig kunna
vinna tillbaka den.
Dömd till livstid... tusen tack
fredag 19 mars 2010
paniken stiger, det gör så satans ont i "själen"
det bara bubblar inom mig.
blir så frustrerad...rent utsagt förbannad,
varför kan jag inte få det att sluta?
vill bort här ifrån....långt bort
behöver bort, om så bara för en stund,
bara få koma bort till en lugn plats där jag
kan få slappna av.
jag behöver verkligen få slappna av.
orkar inte tänka, orkar inte var trevlig hela
jävla tiden. jag måste här i från på nått sätt,
spelar ingen roll om det så blir sista resan,
bara jag får komma bort och andas ut.
det bara bubblar inom mig.
blir så frustrerad...rent utsagt förbannad,
varför kan jag inte få det att sluta?
vill bort här ifrån....långt bort
behöver bort, om så bara för en stund,
bara få koma bort till en lugn plats där jag
kan få slappna av.
jag behöver verkligen få slappna av.
orkar inte tänka, orkar inte var trevlig hela
jävla tiden. jag måste här i från på nått sätt,
spelar ingen roll om det så blir sista resan,
bara jag får komma bort och andas ut.
tisdag 9 mars 2010
det skrämmer mig inte att se en riktigt rå skräckfilm
det skrämmer mig inte att vara bland döda människor
det skrämmer mig inte att vara med under en operation
men dom bilder som hela tiden snurrar i mina tankar
skrämmer mig.
vill bli av med skiten, vill inte se det något mer, vill
inte höra det igen. kan till och med känna lukten fast den
försvann för flera år sen så sticker doften ännu i näsan.
hur fan får man det att sluta????????????????????????
det skrämmer mig inte att vara bland döda människor
det skrämmer mig inte att vara med under en operation
men dom bilder som hela tiden snurrar i mina tankar
skrämmer mig.
vill bli av med skiten, vill inte se det något mer, vill
inte höra det igen. kan till och med känna lukten fast den
försvann för flera år sen så sticker doften ännu i näsan.
hur fan får man det att sluta????????????????????????
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)